JAG TILLHÖR DEM SOM GILLAR att sitta och studera folk, speciellt när jag befinner mig på flygplatser. Något jag säkert inte är ensam om – att kolla in utseende, stil, karaktär och beteende med tankar om ”Undrar vem du är, hur du lever och har det?”. Somliga står helt klart ut mer än andra. Av Anders Rosell, chefredaktör & formgivare

Vid några tillfällen under det senaste halvåret har jag tagit flugit till huvudstadens flygplats ARN med tidig avgång från Málaga. Och gissa vilka som utgör majoriteten av de som är vakna så dags – jo, mestadels pigga, solbrända och fräscha hemåtvändande svenska pensionärer. När jag blir pensionär ska jag också sluta vara blekfis och sola mera, oavsett om det är nyttigt eller inte. Men det ser ju bra ut.

Jag kan också slås över hur bråttom många svenska pensionärer tycks ha. Merparten verkar vara inställa på att missa planet med tanke på hur sammanbitna de ser ut i inchecknings-köerna och hur snabbt de tar sig igenom säkerhetskontrollen fram till gaten där planet utgår. Vid några tillfällen har jag faktiskt höjt rösten där i säkerhetskontrollen och uppmanande pekat ”Kön startar där borta” till de som försökt tränga sig före. En del lyssnar, rätar in sig i ledet medan andra har slagit dövörat till, låtsas att de inte förstår, och plöjer hastigt vidare för att inte missa avgången.

Att svenskar annars är ett lydigt och tålmodigt folk syns bland annat i köerna strax innan man går ombord planet – de inleds alltid i god tid. Knappast förvånande köar en åldersgrupp nästan alltid allra längst fram angelägna om att komma ombord först – som om det är valfri sittplatsplacering på planet? Och när vi väl har landet fyra timmar senare är den pigga, svenska pensionären lika snabb att komma av planet.

Annons

Nu, vid senaste flygtillfället, satt jag vid mittgången och hade ett vitalt, trevligt pensionärspar bredvid. Symbolen för säkerhetsbältet hade knappt sagt ”pling” förrän hustrun knäppt upp säkerhetsbältet och flugit över mina knä med maken hack i häl ut i mittgången. När hustrun vände sig om för att dra ner väskan från bagagehyllorna ovan väste hon uppmanande och en smula irriterat till maken ”Vi måste skynda oss, annars blir vi ju sist ut”. Det trots att flygplansdörrarna inte ens öppnat för att börja släppa ut folk. Jaja, tänkte jag med ett leende på läpparna, man blir väl likadan en vacker dag.