I mitten på 50-talet under förra seklet lanserades ett potatismospulver som hette PEM (tror jag). Man blandade ner det i nykokt vatten, och åt det till t.ex. korv. Själv bodde jag i en liten etta med kokplatta och badrum. Oftast började jag dagen med att låta varmvattnet rinns tills det var hett, varefter jag i en skål blandade kranvattnet med PEM, åt upp röran och gick till mitt arbete. Av Göran Carle
På tidigt 60-tal utvecklades produkten och bytte namn till Nya PEM. Det gjorde ett starkt intryck på mig, som såg mig som specialist på varan, och det nya pulvret var bättre.
Denna erfarenhet rann mig i minnet när, ca 30 år senare. Vi satt några entusiaster runt bordet i Bengt och Yvonne Bodéns vardagsrum och granskade gamla årgångar av Svenska Magasinet, som deras stora hund gärna gick omkring på där de låg på bordet. Christer Melkerson var i centrum. Han hade övertagit tidningen och skulle göra en nystart. ”Skulle man inte kunna kalla den nya tidningen Nya Svenska Magasinet för att göra skillnad mot förr” föreslog jag. Jo, det hade Christer redan bestämt, men frågan gällde det nya namnets typografiska utformning. Hur kunde han veta, han är ju för ung för att minnas PEM.
Hur kunde Christer Melkerson, som egentligen inte visste någonting om tidningsutgivning och ogärna skriver mer än sin namnteckning, ge sig på att ta hand om en tidning som med tiden blivit ganska vanskött och därför höll på att förtvina? Jo, för att det kunde varit värre.
Tänk om tidningen, dess produktion och utgivning hade varit välskött, och den ändå hade varit på väg att förtvina, vad skulle Christer Melkerson gjort då? Säkert något annat.
Det har han gjort också. Byggt segelbåtar t.ex. Tio meter långa båtar som vid kappseglingar ofta kom först i mål, men mindre ofta vann priser. De var för smart byggda och man seglar på handicap i många regattor. Men som söndagsseglare gled man ikapp och förbi de flesta.
Han var under några år fastighetsmäklare tillsammans med Urban Lindhe, inte den Urban Lindhe, men ändå… Och han hade en videobutik för svensktextade rullar i Fuengirola. Porten till mediavärlden?
Christer Melkerson har den inställningen att om någonting visat sig kunna fås att fungera, så kan det fås att fungera av honom också. Åtminstone till en viss gräns. Att få oljan i bilmotorn att fungera i mer än 3.000 mil utan att byta den misslyckades han emellertid med. Men som verkmästare på redaktionerna, tidningens och radions, är han oersättlig – och klåfingrig.
Problemet är personalpolitiken. Eftersom Christer Melkerson när det gäller den redaktionella verksamheten säger att han ”inte kan någonting” får medarbetarna ett stort eget ansvar. Och uppmuntras att ta det. Då växer mången medarbetares förmåga. Redan efter ett halvår kanske en medarbetare upptäcker att han eller hon egentligen kan och förmår mycket mer än vad han eller hon i början trodde. Då vill kanske medarbetaren ha löneförhöjning. Då gäller det att öka försäljningen av annonsutrymme och då måste antalet sidor i tidningen ökas för att proportionerna annonser och redaktionell text skall vara till fördel för texten. Då gäller det att tala med tryckeriet… o.s.v. Tidningen har aldrig haft bättre medarbetare än nu, men aldrig fler sidor och mer annonser heller.
Den mesta texten skriver Ola Josefsson. Han kom från ”sporten” på radion i Växjö. Man undrar hur han orkar, men förmodligen kan han inte låta bli. Om nyfikenhet är en genetiskt betingad egenskap, då har Ola Josefsson fått mer därav än de flesta.
”Har du hört det att…” eller ”vet du det att…” ingår i hans hälsningsfras när man träffas, och till skillnad från den som skriver dessa rader är han alltid väl påläst och har omsorgsfullt låtit sig underrättas om vad som gäller inom det område hans text behandlar. Det må gälla viner från ensligt belägna bodegor eller Opus Dei samarbete med Vatikanen.
Det syns inte på honom att han är en läckergom, men man förstår det när han berättar om den eller den restaurangen som han besökt. En av hemligheterna med Ola Josefssons framgång som intervjuare är hans kroppsspråk. Han verkar genuint intresserad. Det finns journalister som har en attityd som säger att det är en nåd att bli föremål för deras uppmärksamhet. Ola Josefsson är inte en av dem. Jennie Jonsér borde intervjua honom i radion en dag.
Jennie Jonsér är inte rädd för någon. Det behöver hon nog inte vara heller, för vem ger sig på den som tydligt visar att man är omtyckt. Det gör Jennie Jonsér, och man känner sig intressant också, för hon kommer ihåg inte bara ens namn, utan till och med vem man är. Ingen annan på redaktionen, utom Ola Josefsson, har varit med lika länge som Jennie Jonsér, och det passar henne, för hon bevakar sin position, en position Jennie Jonsér skaffat sig genom att bli vän med läsarna och lyssnarna och annonsörerna och arrangörerna av golftävlingar o.s.v. Det vill säga läsekrets och lyssnare. Hennes intervjuteknik i radion är revolutionerande. I stället för att ägna en vecka åt att läsa in sig på fakta om intervjupersonen goda och dåliga sidor frågar hon intervjupersonen direkt. Och intervjupersonen svarar. Jennie Jonsér verkar ju så ofarlig, ja t .o. m lite vimsig ibland. Vore hon inte så slipad skulle det inte fungera. Det är tur att hon inte är elak.
Dessa tre, som varit med längst och inifrån sett utvecklingen och etablerande av den största och bästa svenskspråkiga tidningen någonsin här på kusten, men det finns äldre medarbetare. Ämneskunniga skribenter som finner ett nöje i att i tidningen få berätta om vad de vet och kan om intressen som ligger dem nära. Dessa medarbetare är en tillgång för såväl tidningen som dess läsekrets, en tillgång utan vilken den redaktionella bredden och mycket av tidningens varaktiga värde för alla som sparar den inte skulle vara så stort som det är.
Svenska Magasinet blev bättre när det blev Nya Svenska Magasinet. Nya Svenska Magasinet har aldrig varit bättre än nu, och ändå försöker alla medarbetare hela tiden att göra det ännu bättre.
