Han skapade panik med en fejkad nyhetsutsändning, gifte sig med Rita Heyworth, regisserade och spelade huvudrollen i världens bästa film; han bråkade med Hemingway, älskade Spanien, blev sjuttio år gammal, och ligger begravd i en brunn i Ronda. Hans namn: Orson Welles Av Kenneth Carlsson
Vi börjar där det slutar – i brunnen. En sten ligger nedsänkt över urnan med askan. Anspråkslös mosaik förkunnar att här ligger George Orson Welles, född 1915, död 1985. Brunnen konstruerades speciellt för ändamålet; Welles testamente hade uttryckt en önskan om att bli begravd på tjurfäktaren Antonio Ordónez gård San Cayetano, strax utanför den andalusiska staden Ronda, och så blev det. En lokal byggfirma tog på sig arbetet med att skapa den märkliga gravplatsen.
Änkan efter Ordónez, Dona Pilar, bor fortfarande kvar i huset, som man kan hitta alldeles i närheten av campingen El Abogado. I den utmärkta dokumentärfilmen om Orson Welles liv i Spanien, just kallad ”Brunnen”, av den svenske författaren och filmaren Kristian Petri, sägs det att hon vill ha 3.000 euro för att man ska få filma stället i några minuter.
Utanför går en starkt trafikerad genomfartsled. Från vägkanten kan man alldeles gratis kika in mellan spjälorna och få en glimt av det som kom att bli Orson Welles sista anhalt.
Närmare himlen
Men varför just i Ronda? Stolta Rondabor vill mena att deras stad ligger närmare himlen än jorden. En vacker tanke, som gestaltas varje gång man ställer sig vid ravinen El Tajo som, likt efter ett himmelskt hugg, delar staden i två delar. Denna ravin som också figurerar i Ernest Hemingways roman om spanska inbördeskriget, ”Klockan klämtar för dig”, där tjugo av stadens Francovänliga medborgare blir ihjälslagna av en folkmassa och sedan dumpade ut över klippan. På liknande sätt som man för länge sedan lät de skadade hästarna från tjurfäktningen gå samma väg.
Ronda – med sitt himelska tak och sin jordiska dramatik, med sina små barer och restauranger, med sin klassiska tjurfäktningsarena: inte konstigt att Wells blev förtjust. Till saken hör också att han i slutet av 50-talet gjort sig god vän med en hyllad och samtida toreador – Antonio Ordónez, som under ”Den farliga sommaren” 1959 gick en uppmärksammad mano a mano, en duell ”hand till hand”, mot den likvärdige Luis Miguel Dominguín.
Som en extra kuriositet kan nämnas den lite märkliga omständigheten att även Hemingway bevittnade en del av dessa tjurfäktningar, och att också han blev förtjust i och personlig vän med Ordónez. Mig veterligen kom dock aldrig Welles och Hemingway att mötas denna sommar. Kanske undvek de varandra – i slutet av trettiotalet hade det nämligen varit påtänkt att Welles skulle stå för speakerrösten till en dokumentärfilm om spanska inbördeskriget som Hemingway skrivit texten till. Obesvärad av den upphöjda författarens status önskade Welles själv skriva om vissa delar – han tyckte texten var för svulstig. Hemingway blev förnärmad och handgemäng lär ha uppstått.
Underbarnet
Orson Welles kan med fog kallas underbarn. Redan som 20-åring var han etablerad skådespelare och regissör, och tre år senare, 1938, känd över hela USA då han i en radioutsändning dramatiserade en lång scen byggd på H.G. Wells roman ”Världarnas krig”. Lyssnar man på inspelningen idag kan man mycket väl förstå paniken hos dåtida radiolyssnare, ovana som de var vid dylika påhitt, och speciellt hos de som kom in mitt i programmet och fick för sig att det var en verklig, direktsänd katastrof som skildrades.
Episoden visar också på en annan sida av Welles – hans humor. Bakom den imposanta ytan dolde sig en spjuver. Ta exemplet på hur han löste problemet med New Yorks trafikstockningar. När han under en period arbetade med flera projekt samtidigt i olika delar av den brusande staden upptäckte han att ”det finns inte någon lag som säger att man måste vara sjuk för att beställa och betala för en snabb ambulansskjuts”.
Welles geni blommade tidigt. Vissa menar att han stod på topp redan med den första filmen, ”Citizen Kane”, som ju också brukar hamna i topp när man upprättar listor över tidernas bästa filmer – då var han 26 år gammal. Det skulle dock vara helt fel att påstå att det enbart gick utför efter det – tänk på hans rollprestation i ”Den tredje mannen” från 1949 – men onekligen lyckades han aldrig i sina kommande projekt fokusera sin konstärliga begåvning så pass effektfullt som han en gång gjort i filmen om Kane.
”Friheten”
Andra världskriget var slut och Europa lockade. 1947 lämnade han Hollywood och USA och valde ”friheten” som han själv uttryckt det. Han fortsatte arbeta oavbrutet, och på en av sina filmresor fann han sin tvillingsjäl – i form av Spanien. Här kunde Welles leva ut sin personlighet utan att riskera bli stämplad som varken det ena eller det andra. Här kunde han fullt ut bli den hedonist han innerst inne alltid varit, dricka och äta kopiösa mängder, njuta av enorma havannacigarrer, låta tiden rinna iväg utan förpliktelser. Här kunde han också få utlopp för sin dragning till machokulturen, och till den litterära tradition som han redan som ung grabb fascinerats av.
En sådan var historien om ”Don Quixote”. Arbetet med den filmen sträckte sig över många år utan att någonsin slutföras. På så sätt är ”Don Quixote” en lämplig illustration till en annan sida av Welles begåvning – detta att sjösätta projekt som aldrig ros iland. Många av hans närmaste medarbetare har vittnat om fenomenet: Welles entusiasm var det inget fel på, den gick oftast på högvarv – det var bara det att han aldrig blev färdig, aldrig blev helt nöjd, han kunde inte släppa taget, ville ta om och om igen, slösade bort massor av tid och film, för att sedan lämna allt halvfärdigt och obrukbart. Det finns säkert en snitsig diagnos på ett dylik beteende, men intressant är att konstatera att det finns lite som tyder på att Welles själv lät sig nedslås av sakernas tillstånd.
En händelse som emellertid gjorde honom riktigt besviken var när han trodde att han skulle få rollen som Vito Corleone i ”Gudfadern”, men där Francis Ford Coppola i slutändan blev så förförd av Marlon Brandos provfilmning att han gav rollen till denne. Ett lyckat val som det visade sig, och man kan bara föreställa sig hur Orson Welles hade axlat den rollen. Bra tror jag.
Sista åren
De sista femton åren av sitt liv bodde Welles åter i USA. Även om han fortsatte jobba tidvis i Europa och Spanien var det genom Hollywood han tjänade sitt uppehälle – ofta användes hans karaktäristiska baryton till speakerröst och voice-over i olika filmer och tv-serier, och även i reklamsammanhang kunde man se och höra honom. Öljätten Carlsberg använder sig fortfarande av den smått genialiska slogan som Welles en gång introducerade: ”Probably the best lager in the world”. Det påstås att det var rösten himself som la till det finurliga ”probably”.
Mot slutet försökte han ändra livstil. Han gick ner i vikt – ett tag hade vågen stått på 170 kg; slutade frossa i rysk kaviar och stora feta biffar, och reducerade alkoholintaget från en flaska whisky per dag till bara några drinkar. För sent. Han dog av hjärtinfarkt i sitt hem i oktober 1985.
Dottern som öppnade testamentet fann önskningen om att bli begravd i Ronda, i en brunn, på gården hos den gamle vännen tjurfäktaren. Så blev det också. I filmdokumentären spekulerar Kristian Petri om inte just detta är den sista blinkningen från Orson Welles, en liten lek med ord från en aldrig sviktande gycklare: Welles = Well, som på svenska blir brunn men som också kan utläsas som ”Jag har det bra”.
En ”Orson” tack!
Slutligen, varför inte blanda till en ”Orson”, en kaffedrink signerad den store mannen, uppfunnen ja varför inte just i Ronda?
Ta ett högt dricksglas. Häll däri en liten kopp starkt kaffe. Skyffla ner två matskedar mjuk vaniljglass. Fyll på – upp till kanten! – med brandy, gärna av märket Magno.
Som han sa: ”Kaffet håller dig vaken, glassen är bra för magen, och brandyn fyller dig med liv!
