Under alla våra år här i Spanien har vi haft en hel del hundar och alla har haft sin märkliga historia om hur de kom till oss. En del av er kommer säkert ihåg TOR MED TUR som jag skrev om för ett tag sedan. Nu är det Odens tur i dubbel bemärkelse. Av Anja Erixon
e-post: anjax56@gmail.com

Oden är en mastiffvalp som kom till oss i mitten av mars. Han var endast 6 veckor gammal och då inte större än Tor, som är en liten strävhårig taxkorsning på ca 8 kg. Odens ankomst är helt klart en skapelse av ödet. Vi har alltid haft stora hundar och när Tor blev ensam hund hos oss förra sommaren, började tanken komma att så småningom skulle vi ha en stor hund igen. Tanken började hos min man och någon gång ibland pratade vi lite löst om det. Men i början av mars nämnde han det igen, denna gång när vi satt hos vår granne. Han sa också att nu ville han ha en valp för de är så mycket enklare att forma och uppfostra till en bra hund. Detta var hos samma granne som hittade Tor förra året.

Några dagar in i mars hade jag en konversation med en väninna på Messenger. Det handlade om lite ditten och datten, om hur vi mådde och om allt var bra. Under denna chatt skrev jag ganska ordagrant att Jonny, min man, hade börjat prata om en mastiffvalp. Och att den kommer nog när vi är redo för det! Detta var den 6:e mars och den 11:e kom Oden till oss, snacka om ödet!! ”Pratar man om trollen, så står dom i farstun!”

Valpen hittades utanför en grind till en vän till vår granne. De trodde att han var övergiven av någon i närheten som de visste hade valpar. Så var det inte och inte kunde de behålla valpen heller. Deras stora mastifftik ville inte acceptera en valp. De tog valpen till sin veterinär för att kolla hälsan, valpen såg inte riktigt frisk ut, tyckte de. Nu var det inga hälsoproblem, bara problemet med att den måste omplaceras. De ringde då vår granne och resten är naturligtvis en ganska självklar historia. Hon ringde oss och där kunde storyn varit klar. Men det var inte riktigt så enkelt.
Bara några dagar efter att Oden hade kommit, fick jag ett telefonsamtal. Nu hade en getaherde dykt upp hos dem som tagit hand om valpen först. Han ville ha tillbaka valpen. Inte en chans sa vi!

Annons

Nu löste detta sig ganska enkelt, jag träffade herden och förklarade att alla trodde att valpen var övergiven och att han nu fanns i mitt hjärta och att han skulle bli hos oss. Det blev lite prat fram och tillbaka. Det visade sig att Oden skulle blivit upplärd till att vakta getterna. Men tänk själva, en sex veckors valp orkar inte gå i branta kullar en hel dag, så han hade helt enkelt somnat utanför den grind där han hittades. Det märkliga, kan man tycka, var att herden bara gick vidare och återkom nästan en vecka senare. De hade redan en vuxen hanne och en unghund, som vakter till getterna, plus att de tydligen hade en tik hemma som skulle valpa när som helst, så slutet gott, allting gott. Oden är hos oss och inga problem blev det med ägaren heller.

Tack vare ödet har vi nu två fantastiska hundar, Tor och Oden. De gillar varandra otroligt mycket, och rasar runt bland apelsinträden som galningar. Oden är en samlare och släpar hem grenar i alla storlekar. Från trädgården hittar han diverse bitar av bevattningsrör, som han inte får behålla. Vi har köpt ett antal lämpliga leksaker, som de två springer omkring med, en i var ända. Jag har till och med gjort en leksak av tre gamla t-shirtar som jag klippte i långa remsor och sedan flätade hårt. Den leksaken är jättepopulär.

Eftersom ödet nu verkar vara på ett givmilt humör, har jag blivit tvungen att be min man att sluta prata om hästar, åsnor, kameler mm. mm.