Alla föräldrar tvekar någon gång på om de uppfostrar sina barn rätt. Jag ställer mig frågan, hur är det att vara förälder och vilket ansvar har de?
Alla föräldrar väljer olika metoder, råd och tips för att uppfostra sitt barn. Vissa behöver stöd och hjälp och andra vet exakt hur de ska göra. För vissa föräldrar kan kunskap, information och tips vara svaret på deras frågor. I denna debattartikel tar jag upp min filosofi, om vad jag anser är en del av uppfostran. Med min arbets- och livserfarenhet som socionom och mamma till två tonåringar vill jag ge min syn på hur viktigt det är att sätter gränser och om hur man ger sitt barn ansvar. Genom denna debatt vet jag att du som förälder kan skapa en harmonisk och glädjefull relation till ditt barn.
Föräldrar och Barn
Föräldrar vill gärna hitta lösningar på de konflikter som uppstår mellan dem och deras barn. Barn lär sig i tidig ålder att acceptera tjat. Vill man inte att ens barn tjatar, är det viktigt att vara bestämd om vad föräldern vill, sätt gränser, ge ansvar och bekräfta så att barnet hittar sin egen vilja.
Vissa föräldrar vågar inte konfrontera sina barn. Det är inte för att de inte har lust, utan för att många lägger sin energi på att acceptera vad barnen vill, samtidigt som de går och funderar om de har gjort rätt. Många föräldrar litar på sina barn, men de kan inte säga Nej. Min filosofi är att föräldrar bör våga säga ifrån och stå för det som de vet är rätt! Det är det som är konsten, att säga Nej!
Alla barn hittar någon gång på en ursäkt för att få sin frihet och sina behov tillfredställda, likaså föräldrar. Att inte hinna med båda delarna kan leda till att förälder tappar kontrollen, man blir lätt arg, skriker, slår och bråkar med sitt barn. Ansvaret blir för stort. Sedan rinner skuldkänslor över och man får dåligt samvete. Man vill inte misslyckas med sin föräldraroll.
Vem har det största ansvaret för barnen?
Alla parter har sitt ansvar, föräldrar, barn, skola och samhället, men det största ansvaret finns hos föräldrarna. Det är föräldrarnas ansvar att få barnen att själva sträva efter det som är svårt att få eller göra. Många föräldrar vill att ens barn ska kunna möta motstånd och hantera besvikelser, men vågar inte, de tror att de gör fel. Om föräldrar sätter gränser och ger barnen trygghet, blir barnen starka och kan senare i sin vuxenvärld ta ansvar för sitt liv.
Skolan utgör en viktig del i barnens utveckling. En bra kommunikation mellan föräldrar och skola, får föräldrar en möjlighet att följa sina barns utveckling och dessutom kunna hjälpa sina barn i tid innan det är för sent. Med hjälp av skolans samverkan får föräldrar en chans att bygga upp tillit till sina barn.
Hur ska man göra sitt barn ansvarsfullt?
Att bli ansvarsfull kräver ett vist mod, det fordras en massa kraft och föräldrar ger det genom att ställa upp för sina barn. Låta dem vara delaktiga i skötseln av hemmet, i skolan och i samhället. Det är inte bara bra för deras utveckling, utan även för att stärka självkänslan. Det är ett sätt att visa dem tillit, barn behöver veta att föräldrar litar på dem när de klarar vissa saker som de självmant ska göra.
Föräldrar som sopar undan och gör det lätt för sitt barn, visar inte det verkliga livet för dem. Det är i sig inte negativt att föräldrar vill göra allt positivt för barnen, det visar en engagerad förälder. Men barn som inte får lära sig ta ansvar för sitt handlande och möta motstånd, kan senare i livet inte hantera svårigheter, ha tålamod och respektera sina medmänniskor.
Vad kan vi lära oss av detta?
Att som förälder ge barnen en chans att upptäcka sina svagheter och därefter kämpa för att bli starka. Att vara för goda mot sitt barn betyder inte alltid att det är för barnets bästa, utan barn behöver lära sig möta konflikter för att senare i vuxen världen hantera den.
Nahida Gibbo Jansson, Socionom
Prenumerera på Debatt - Opinion
Jan TumaLäsarkommentarer
Hej!
Tack för en bra och insiktsfull artikel. Våra barns väl och ve ligger alla oss föräldrar varmt om hjärtat, men icke desto mindre blir det ibland väldigt fel. Just detta att kunna säga ”nej” är något som väldigt många inte klarar av, och jag håller med artikelförfattaren Nahida, om att barn som inte får lära sig ta ansvar för sitt handlande och möta motstånd, ofta senare i livet får problem med att hantera svårigheter, ha tålamod och respektera sina medmänniskor. För att inte tala om att dessa barn även kan få svårt att bli omtyckta och accepterade i skolan och på sina arbetsplatser, eftersom de gör sig kända som bortskämda, gnällspikar, besvärliga och allmänt jobbiga att ha att göra med. Vad somliga föräldrar inte tycks ha förstått är att barn inte mår dåligt av att inte alltid få sin vilja igenom i allt. Barn testar oss föräldrar. Det är deras sätt att utforska var gränserna går. Och är det så att de lyckas få igenom sin vilja en gång, så testar de om det inte möjligen går att tänja lite till på gränsen nästa gång.
Jag har det bestämda intrycket från både förvärvs- och privatlivet att vi svenskar är bland världens mest konflikträdda folk. Ingenstans i världen har begreppen ”konsensus” (samförstånd), och ”kompromiss” en så positiv värdeladdning som hos oss. I och för sig en sympatisk inställning, som jag själv ofta har praktiserat i mitt yrkesliv, men tyvärr ofta överdrivet, och med negativa konsekvenser om vi kompromissar, inte för att uppnå en bra och balanserad lösning av ett dilemma, utan, som det tyvärr ofta blir, för att slippa ta konflikt. Detta gäller också gentemot våra barn. Detta är tragiskt, eftersom det ofta inte finns någon anledning att kompromissa om t ex fasta regler inom familjen. Tvärtom så mår barn bra av att veta var gränserna går, av att få klara och raka besked om vad som är OK och vad som inte är det. Barn mår dåligt av att tvingas utmana ett svajigt och oklart regelsystem, som gör att barnet inte kan vara säkert på vad som är acceptabelt och vad som inte är det.
Att säga ”nej” till sitt barn verkar för somliga vara ett trauma. Vi måste vara medvetna om att detta att veta var gränserna går i umgänget med omvärlden är en trygghet för barnet (liksom det är för oss själva). Tänk Dig att köra bil på gatorna i Malaga, och inte ha en aning om vilka trafikregler som gäller där, och ständigt gå i fruktan för att Guardia Civils trafikpoliser rätt vad det är skall stoppa Dig och bötfälla Dig för att Du just har brutit mot femtioelva trafikregler vilkas existens Du inte hade en aning om. Det ligger en trygghet i att veta vad som gäller, bland annat eftersom detta också ger en förklaring till alla andras beteende, och gör detta förutsebart. Och det är denna trygghet som barnet, ofta omedvetet, söker genom att försöka finna var gränsen för ett ”nej” går. Det är ett svek mot barnet att inte ge det denna insikt!
Jag instämmer i vad läsarkommentaren Maria del Carmen säger om att vi naturligtvis skall ge beröm och uppmärksamma det positiva hos våra barn. Vad hon därefter säger om att det är den vuxne som i första hand måste ändra sitt beteende för att minska problemen är jag däremot inte alls så övertygad om. Det beror naturligtvis på om det är ett negativt och destruktivt beteende; då är det självfallet så att vi måste ändra på detta, men ofta handlar det om krav som barnet ställer, eller krav från föräldrarna som barnet väljer att ignorera. Och då krävs det av oss som föräldrar att vi på ett bra och konstruktivt sätt kan få barnet att inse att dess beteende inte är acceptabelt. Det kan visst det krävas både takt och fingertoppskänsla för att säga nej utan att det skall behöva övergå i en konflikt, men ibland så har man inget val, utan får ta det som det blir.
Min egen erfarenhet av att säga ”nej” till mina barn är att man alltid måste kunna motivera varför barnet skall rätta sig efter Dina regler. Barnet kan nämligen ibland ställa den i högsta grad berättigade frågan ”Varför”, och har då rätt till ett svar. Om Du kan motivera varför, så visar Du barnet den respekt som Du själv kräver från dess sida, och då har Ni alla förutsättningar för att kunna gå vidare på ett bra och konstruktivt sätt. Skulle Du inte kunna komma på en vettig förklarig (och till dem hör definitivt inte ”därför att jag säger det”!), så bör Du ta det som en tankeställare, och kanske ompröva Ditt ställningstagande.
Med vänliga hälsningar
Jan Tuma
Maria del Carmen
Den vuxne måste i första hand ändra sitt beteende för att minska problemen.
Ge beröm och uppmärksamma det positiva,då kommer det att gå mycket bättre att möta barnet,ungdomen.
Detta gäller alla vuxna inte bara föräldrarna utan även lärare..
