 | |
Av Ola Josefsson
Lanseringen av ”puntos” eller pricksystemet infördes på körkort i Spanien under 2006. Allt efter graden av trafikförseelser förlorar man ett antal ”puntos”. Efter ett antal grova trafikbrott kanske samtliga tolv ”puntos” har rykt. Och då ryker körkortet.
Ett körkort för politiker är en utmärkt idé. Det anser ledarskribenten Antonio Burgos på den anrika dagstidningen ABC: ”Ska du framföra en liten Ford Fiesta krävs det att du har ett körkort. Varför är det inte obligatoriskt för regeringens ordförande att ha ett körkort, det är ju han som styr fartyget under namnet Staten”.
När en premiärminister väljs får han 50 ”puntos”, tolv kan tyckas lite snålt. För varje miljon arbetslösa får han ett avdrag på sex ”puntos” eller prickar. För varje procentenhets nedgång i BNP så ryker fem prickar. För varje miljard i de offentliga underskotten ryker fem prickar. Och så fortsätter det. En som ägnar sig åt vårdslös körning när det gäller de offentliga finanserna förlorar till slut samtliga ”puntos”, personens dagar som regeringschef är räknade…
2007 berättade de flesta ansedda tidningar att spanjorerna aldrig hade lånat så mycket pengar som just då. Den inhemska konsumtionen ställde till problem. Spanjorernas stora skulder tände varningslampor hos analytikerna och Spanien beskrevs som en konsumtionsekonomi med stora underskott i utrikeshandeln.
Den spanska ekonomin gick in i recession andra kvartalet 2008, när den globala finansiella härdsmältan skapade en kris på fastighetsmarknaden som hade varit en viktig tillväxtfaktor tidigare år.
Fastighetskrisen drog med sig andra näringsgrenar i samhället som byggare, säljare av byggnadsmaterial, banker, advokater, hussäljare och fastighetsbolag. Den tidigare spanska byggboomen var ett resultat av en penningpolitik utformad i en ”unik storlek”, med fördelaktiga lån till låga räntor och utan säkerhet. Enbart den ledande bankgruppen Santander hade fram till 2007 lånat ut 77 miljarder euro i Spanien till fastighetsbolag och bolån. Även hypotekslånen i USA gav svallvågor över Atlanten till Spanien.
Zapatero har fortsatt att lägga ut dimridåer. I mars 2010 sa han att den spanska ekonomin skulle passera både Frankrike och Italien till 2013. Det tror varken Internationella Valutafonden eller Eurostat på. Spanien kommer inte att tillhöra G-8-länderna i framtiden. Fram till 2014 kommer Spanien att passeras av Ryssland, Kanada och Indien, enligt Europeiska valutafonden.
Under de senaste åren har det kommit många märkliga utspel från den spanska villervallan. Den spanske ministern inom industri, turism och handel, Miguel Sebastián uppmanade för lite mer än ett år sedan den spanska allmänheten: ”Köp spanska produkter och vi kan rädda 120.000 jobb”. Protektionism så det luktar illa!
Under två år vägrade regeringschefen Zapatero att överhuvudtaget ta ordet ”kris” i sin mun när övriga världen talade om kris. Det var en flykt från verkligheten. Sedan talade regeringen om att landet var på väg ut ur krisen. EU tröttnade, med Spanien som ordförandeland i EU, och kräver att landet genomför drastiska åtgärder med tanke på att landets underskott under fjolåret landade på 11,2 procent av BNP. EU har satt press på Spanien vilket gjorde att oppositionsledaren Mariano Rajoy kunde säga att Spanien numera var ett protektorat eller lydstat under EU.
Den 12 maj kom Zapateros krispaket vilket bland annat betyder att de offentligtanställdas löner sänks med fem procent, frysta pensioner, barnbidraget på 2.500 för nyfödda slopas, biståndet sänks med 600 miljoner euro samtidigt som infrastrukturprojekt läggs på is. Samtidigt förbjuds kommuner att ta upp långfristiga obligationslån fram till 2012.
Trycket mot Spanien är inte över. Internationella valutafonden (IMF) menar att det krävs långtgående och grundläggande reformer av den bräckliga spanska ekonomin, särskilt av arbetsmarknaden som beskrivs ”icke fungerande”. Den privata sektorns skuldbörda är för stor, liksom skulden till utlandet, det är svag produktivitetstillväxt, dålig konkurrenskraft och en banksektor med påtagliga svagheter.
För premiärminister José Luis Rodriguez Zapatero hänger mycket på en skör tråd. Socialistregeringen kontrollerar 169 av 350 mandat i parlamentet. När det skulle beslutas om krispaketet i parlamentet den 27 maj skiljde det en röst. 169 röster för, 168 röster mot samtidigt som det kom 13 nedlagda röster från CiU, CC och UPN. Zapateros hopp stod till att ledamöterna från det katalanska nationalistpartiet skulle avstå från att rösta. Så blev det.
Sommarens händelseutveckling i Spanien bevakas noga av finansmarknaderna. Zapateroregeringens förhoppningar ligger på fotbollslandslaget i VM. En framgång i Sydafrika skulle flytta fokus från krisstämpel till exalterad känslostämning.
Prenumerera på Spanien just nu
Är regeringen Zapatero Spaniens svagaste regering i modern tid? P-O LarssonLäsarkommentarer
PSOE och PP är lika goda kålsupare
Det är sant att nuvarande regering bär stor skuld till dagens ekonomiska problem i Spanien. Men hur kan opolitiska (?) Svenska Magasinet skyller Spaniens ekonomiska läge enbart på PSOE. Om man ska vara riktigt ärlig - tog verkligen det ekonomiska lättsinnet sin början precis år 2006 med PSOE:s makttillträde? Handlar det inte snarare om decenniers blint förlitande på ständig expansion, byggboom, nya EU-bidrag och välsignelsen av fria, otyglade marknadskrafter? Och handlar det inte i grunden om en rad systemfel, såsom
utbredd korruption hos beslutsfattare inom myndigheter och bland politiker på alla nivåer,
utbrett skattefiffel som gör ekonomin mera svart än vit,
ineffektiv skatteförvaltning som inte förmår driva in de skatter som lagen kräver,
maktfullkomliga regionala politiker som slåss med andra regioner om köttgrytorna, medan de fullständigt struntar i den nationella ekonomin..
När bubblan sprack pga den världsomspännande krisen råkade just PSOE befinna sig vid makten och visst måste det partiet ikläda sig ett djupt ansvar, men min poäng är att de inte är ensamma. Man borde ha gjort någonting åt sakernas tillstånd långt innan man tvingades till det av omvärlden. I nuvarande akuta läge har oppositionen mage att rösta emot ett strikt och fullkomligt nödvändigt sparpaket, som röstades igenom med minsta möjliga majoritet - en rösts övervikt. Vilket ansvar visar oppositionen med denna hållning? Rädda Spanien är mindre viktigt än att erövra makten. Konfrontation är viktigare än strävan att hitta breda lösningar.
Nej, skiljelinjen mellan PSOE och PP består tyvärr inte i förmåga att hantera ekonomin. Skillnaden är mera den gamla klassiskt ideologiska mellan högern (h) och vänstern (v). Skillnaden består i om man tycker att samhällsutvecklingen och den fria marknaden då och då behöver styras av politiska ingrepp (v) eller om sådana helst inte alls ska göras (h). Om man ska fortstätta satsa på militären (h) eller om man kan spara på dessa utgifter och t.ex. våga ta hem spanska trupper från amerikanska krigshärdar (v). Om jämställdhet mellan könen är önskvärd och nödvändig att tvinga fram genom lagstiftning (v) eller om kvinnan har tillräckliga friheter utan att man gör någonting alls (h). Om kyrkan ska ha kvar sin starka position uppbackad av staten (h) eller om Spanien ska bli en modern sekulär stat som alla andra västdemokratier (v). Om diskriminering av sexuell läggning ska förhindras genom lagstiftning (v) eller om detta inte behövs (h). Om konfrontation utan kompromisser ska gälla i förhållandet till våra grannar - såsom Marocko och Gibraltar - och till autonoma regioner inom landet - såsom Baskien och Katalonien - (h) eller om det är dialog som ska gälla (v).
I Spanien råder närmast ett tvåpartisystem, där ingendera parten har lätt att få majoritet utan att på marginalen köpa stöd av något småparti med speciella särintressen. Det dystra faktumet för spansk ekonomi är att något realistiskt regeringsalternativ till PSOE än det av inre splittring och korruptionsskandaler försvagade PP inte finns
P-O Larsson
Almuñécar
