På de här breddgraderna rycks ju solen upp med en hastighet man faktiskt kan se för blotta ögat. Som om Gud sitter där i sin himmel med ett metspö och slöfiskar, tänker på annat och plötsligt får napp och med ett ryck i linan kvickt drar upp sin fångst.
Att se den glödgade horisonten ger en känsla av gränslös evighet, att känna den ännu lite svala sanden under fötterna och faktiskt höra havet är förvisso en livets förmån.
Sånt gör gott för tanken.

Havet har sin frihet,
frihet att göra vad det vill.
Bara ligga där och sola sig
eller visa sina muskler
i kaskader av kaxighet.
Med havet kan jag i alla fall andas,
och skåda oändligheten.
Högt i skyn skränar och vakar fiskmåsarna.
Ibland vilar de på stranden,
småpratar om sina äventyr
och tar sen ny sats i kollektiv flock.
För i havet ryms livet.
Utan havet och den ändlösa horisonten
vore hela mänskligheten
bara en samling landscouter.

I det här numret har vi ett stort reportage om att kryssa på Medelhavet i ett gigantiskt flytande hotell och ha all bekvämlighet till hands, plus ett reportage om bodegan som en gång var ett kloster för kontemplation och som fortfarande klamrar sig fast på klippväggen i Ronda och vars vin lagras under åldrade kyrkomålningar. Två nedslag i livet.
Våren är här, regnet borta [Lundell har en ny bok ute :-)] och solen har vunnit igen! Dags att lägga på Leonard Cohen och sjunga med i Halleluja!

Anders Olow
Chefredaktör

Prenumerera på Kära läsare!

Läsarkommentarer

björn carneholm
Längtar till en tid som svunnit, om jag fötts senare hade jag hunnit, växa till och bygga upp min kropp låta den utvecklas, även min ..... Nu är jag äldre och slöar till är ibland en urlakad sill. Vore fint att sola vid Malagas stränder och få i ansiktet brunvita ränder. Brändöbo på Åland Yamasolboare

Version för utskrift

Skicka till en vän